Kan klockan inte vara runt halv fem imorgon nu? (är uttråkad och vill se min bästis)

Jag känner att jag är en väldigt mogen tjej. Dock är jag väldigt känslosam, det vet jag. Men jag blir så trött på när folk ska bete sig som en liten barnrumpa. 

Måste det vara så mycket drama i onödan? Kan man inte bara prata med normal röst och ändå lösa grejer? Jag är aldrig den som svär eller skriker, därför tycker jag det är ett konstigt beteende. Jag är känslosam men jag visar aldrig min riktiga ilska. 

Jag blir mest sårad. 

 

Jag minns innan jag gick in ett förhållande för ungefär fyra år sedan. Att jag aldrig skulle ändra på mig, jag skulle aldrig öppna mig själv för mycket för jag visste hur det kändes att få hjärtat brustet. Jag skulle även försöka att inte visa att jag var snäll. För hela mitt liv har folk utnyttjat det, och bara antagit att jag förlåter. 

Och det slutade ju med att ens känslor bara gick upp och ner för ingen tog dem seriöst. Jag var ändå runt hans lillfinger. 

 

Men jag ska vara ärlig. Det har aldrig tagit mig mer än ett halvår att komma över någon innan. Mitt hjärta är verkligen brustet denna gången. Men det kanske man kan förstå. Skillnaden var ju från tre månader till fyra år.. Hela "ungdomen" bortkastad för att jaga någon kille. 

Jag minns att både min pappa och mamma sa att jag skulle ha kul dem åren och inte binda mig. Men vad ska man säga kärleken gör en blind. 

 

Nu försöker jag bara se positivt på framtiden och ta små steg i taget. Har verkligen försökt konsentrera på mig själv och jobbet. Jag tror Gisela kan instämma.(?) Hon känner ändå mig bäst.

Kärleken brukar ändå slå till när man minst anar det. Tänker inte jaga efter något. Har nått en punkt nu där jag verkligen kan må bra för stunden i alla fall. 

Fina vänner, Fin familj och kanske jobb på gång.